Tankar som kan ha blivit ordbajs, vad vet jag...

Tänkte bli djup för en stund här i bloggen! Ja det är tanken i alla fall, sen om det blir djupt är frågan, kanske bara blir en massa ordbajsande! Men om fallet är så, ja då är det så! Det blir som det bli helt enkelt! Take it or leave it!

Kanske kommer bli en aning bittert. Om så är fallet ja, då är det så! Men bara för att detta inlägget kanske känns bittert så är jag inte bitter! Jo stundtals så är jag det, ja om inte annat lite halvbitter, men glädjen och positivitet överväger det bittra!
Vet att jag skivit om detta ämne tidigare, men känner att jag måste skriva av mig igen!
Läs om du vill, annars klicka dig vidare mot nästa blogg och kika in om några dagar då det säkert är mes gladsamt här!

Kärlek, känslor, tvåsamhet, ensamhet och så vidare... Det är det jag måste skriva av mig om nu!

Hala harangen om familj, vänner och kollegor som finns kommer jag inte dra! Jag vet att ni finns och jag älskar er!

Vissa dagar, speciellt lediga dagar och då specefikt lediga dagar mitt i veckan, då det inte händer så mycket, alla jobbar, jag är ledig. Visst det är sköna dagar! MEN det finns dom dagarna jag iinte kommer ur min morgonrock, jag går här hemma och inte orkar ta mig för något, morgonkaffe, cigg, tv, kaffe, något nytt mail?, cigg, kaffe, något nytt på FB? och så fortsätter det. Visst jäkligt skönt, absolut! Men tänk om det hade stannat vid sisådär fyra-halv fem tiden för att någon kom hem. Hem till mig, hem till oss! Att i den gråa lediga vardagen hade haft en ljusglimt att se fram emot innan mörkret kommer och man går och lägger sig. Ja de hade vart något. Att få ha en person att dela sin vardag med. Bara det att få höra dörren öppnas och en älskad röst som säger hej!
Ja för att det ska bli så måste man ju först och främst träffa någon, någon som man inleder ett förhållande med. Och för att träffa någon att kanske inleda ett förhållande med måste man dejta. Och för att hitta en dejt som måste man leta, ja eller i alla fall hålla ögon och öron öppna. Så vi börjar där.

Jag håller både ögon och öron öppna, både i det verkliga livet och i det livet som man har på nätet. Är inloggad på sidor rätt ofta, för är man inte en person som håller sig online så händer det inget på såna sidor. Nu kanske det inte gör det jätte ofta ändå, men ändå. Ibland, med jämna mellanrum så får man kontakt med någon, man skickar lite mail fram och tillbaka... Allt känns okej, man bestämmer sig för att träffas! Ta en öl, eller en kaffe! Man ser fram mot detta och gör den sista piffen på håret med lite extra omsorg. Man drar iväg, möter upp personen och är så öppen som möjligt! Man har en trevlig stund över den där kaffen, men sen då? Är det något att lägga energi på för att gå på en dejt nummer två?
Tydligen är jag jäkligt kräsen, för det är inte många av dom jag dejtat som fått en andra chans, kanske har jag gått miste om många guldkorn, men antagligen inte!
Vissa guldkorn har jag ändå träffat men där har det blivit så att det har runnit ut i sanden! Så här i efterhand kan man ju inte sitta och vara förbannad på sig själv för det, det som har hänt har hänt! Sen finns det dom där guldkornen som glimmar lite extra. Just dom personerna som får mig att bli lite extra intresserad, men just dom personerna verkar spela något slags sällskapspel där vi är spelpjäserna och jag inte vet hur jag ska ta mig i mål! I min värld är det bara förvirrande! Men jag kommer inte ge upp för det, för jag vet att det någonstans finns en för mig, som jag kommer blir lycklig med, som kommer säga det där "Hej, jag är hemma" som jag längtar efter och saknar.
Jag vet det för jag tror att det finns en för alla. Ja det tror jag stenhårt på. Likaså som jag tror på tvåsamheten mer än ensamheten. Jag tror på kärleken och jag vet att jag är berikad med känslor och kärlek. Hade jag aldrig vart kär hade jag antagligen trott att jag inte kan bli kär, men så kär jag var en gång i tiden så vet jag att jag kan bli det igen! Och den personen som blir träffad av samma pil från kära amor som mig kommer jag ge all min kärlek till och den personen kommer alltid mötas av ett leende när frasen "Hej älskling, jag är hemma" kommer! Även dagarna som är tråkiga, gråa och fulla med trötthet, ja även då ska jag le! För jag är en glad och leende person. Ingen bitterfitta som tycker synd om sig själv, men ibland måste man få göra det också!
Och just de ja, personen i fråga kommer inte få all min kärlek, bara nästan, för NI som finns i mitt liv nu, kommer få dela på kärleken! Ni vet precis vilka ni är och ni, precis som jag är bäst! Glöm aldrig det!

Vet i fan hur detta blev, för tänker inte läsa igenom det, för då finns risken att 95% försvinner och det vill jag inte för nu har jag skrivit så tangenterna har brunnit, skrivit det som kommit ur mig... Ordbajs, må så hända, men det va de jag ville få ur mig och se de fick jag! Stavfel, särskrivningar osv. för denna gången får ni ta det, hoppas det är ok.

Kärlek!